Pressmeddelande 28-07-2020 kl. 9.14
© Kimmo Aronsuu
En omfattande bedömning av statens vattenhushållningsprojekt har gjorts för första gången. Enligt utredningen är två tredjedelar av alla regleringsprojekt i sjöar och älvar, byggandet av fiskvägar, konstgjorda vattenmagasin, vallar, dammar och diken, fortfarande aktuella och nödvändiga. Närmare hundra av projekten är emellertid helt eller delvis föråldrade, vilket innebär att tillstånd, avtal och skyldigheter med anknytning till dessa bör behandlas på nytt.
Under gångna decennier har staten spelat en central roll i arbetet med många omfattande vattenhushållningsprojekt som är viktiga för samhället. Staten har också haft ansvaret för tillsynen, skötseln och underhållet med anknytning till dessa projekt. Största delen av statens vattenhushållningsprojekt har genomförts för mer än 50 år sedan. Användningen av vattendragen, samhällets värderingar, lagstiftningen samt klimat- och vattenförhållandena har förändrats betydligt på ett halvsekel. Regeringsprogrammet betonar vikten av att utreda vandringsfiskarnas vandring och fiskevårdsskyldigheterna, så dessa frågor har framhävts i utredningen.
"Vattenhushållningsprojekten främjar vattensäkerheten, så det är viktigt att underhålla konstruktionerna på det sätt som tillstånd och lagstiftning kräver", framhåller gruppchef Mika Marttunen, som har lett utredningsarbetet vid Finlands miljöcentral.
Älvarna i Finland har i stor utsträckning använts för timmerflottning, men flottningen har inverkat relativt litet på miljön och konstruktionerna med anknytning till flottningen kräver inte heller mycket underhåll efter att flottningen avslutats. "Däremot har de stora vattenregleringarna som skydd mot översvämningar och för produktion av vattenkraft, som staten ofta har genomfört i samarbete med kraftverken, orsakat stora förändringar i vattendragen och underhållet av dessa kräver ständigt fler åtgärder", betonar Timo Yrjänä, ledande vattenhushållningsexpert vid NTM-centralen i Norra Österbotten.
Totalt 431 projekts aktualitet och utvecklingsbehov bedömdes inom ramen för projektet. Största delen av projekten är belägna i områden som hör till NTM-centralerna i Södra Österbotten, Sydöstra Finland, Norra Österbotten och Birkaland.
En tredjedel av projekten är konstruktioner som kräver underhåll, såsom regleringsdammar, vallar eller fiskvägar. De största utvecklingsbehoven hänför sig till att förbättra konstruktionernas skick, dimensionering eller användning, att trygga vandringsfiskarnas förutsättningar för vandring och att utveckla regleringen eller annan hydrologi.
Merparten av projekten är aktuella
Enligt utredningen är två tredjedelar av statens vattenhushållningsprojekt aktuella och nödvändiga, och kräver ingen betydande utvecklingsinsats. Flera projekt har också utvecklats aktivt för att anpassa dem till förändringarna i klimat- och vattenförhållandena samt till samhällets värderingar. I 72 av projekten hade åtgärder vidtagits i fråga om konstruktioner, skyldigheter eller tillstånd, och i totalt 65 projekt pågick eller planerades anpassningsåtgärder.
Enligt utredningen är en eller flera faktorer föråldrade i 43 av projekten. Oftast nämndes att ett projekts mål är föråldrade, men även tillstånd eller avtal behöver uppdateras. Endast i ett fåtal projekt bedömdes skyldigheterna vara föråldrade. Däremot upptäcktes 29 projekt där uppdateringar kunde behövas med tanke på tillsyn, fiskevård eller tekniska skyldigheter, i syfte att kompensera för de olägenheter som projektet medför.
Förändrade förhållanden skapar utvecklingstryck
Förändringarna i förhållandena behöver beaktas i större utsträckning i en del av projekten. De mest påtagliga utvecklingsbehoven hänför sig till konstruktionernas skick, dimensionering och användning, underhållet av fiskvägar samt utvecklingen av regleringen eller annan hydrologi. Den ökade användningen i rekreationssyfte har dessutom skapat ett utvecklingstryck på flera projekt.
Utvecklingstrycket skapas av behov som tillståndshavaren själv identifierat, behov att nå vattenvårdens mål, invånarnas och intressentgruppernas behov samt behov av att utveckla strategin för fiskvägar eller fiskerihushållningen i övrigt. En stor del av projekten har redan uppdaterats eller utvecklats.
Vattenresurschef Liisa-Maria Rautio vid NTM-centralen i Södra Österbotten påpekar att det behövs mer kompetens inom vattenhushållning, naturvetenskap och juridik samt ökade personalresurser vid NTM-centralerna för att utveckla projekten samt förnya de vattenrättsliga tillstånden och skyldigheterna. Även tillståndsmyndigheternas resurser bör beaktas.
Utredningen genomfördes av Finlands miljöcentral i samarbete med NTM-centralerna samt jord- och skogsbruksministeriet.
Mer information:
Gruppchef Mika Marttunen, Finlands miljöcentral, tfn 0295 251 411
Vattenresurschef Liisa Maria Rautio, NTM-centralen i Södra Österbotten, tfn 0295 027 919
Ledande vattenhushållningsexpert Timo Yrjänä, NTM-centralen i Norra Österbotten, tfn 295 038 444